J.

Jag jobbar, tränar, äter, sover, skidar (?) och umgås och trivs rätt bra för tillfället. A few break downs vad gällande bilskrällen och blåöga men jag överlever. Indeed. Var hemma och hälsade på och det var en toppnotering. Gamla vanor och nära vänner. Festligheter på eget vis med allt vad det innebär. En avslappnad närvaro. Att ligga i M's soffa med en kopp te, tillsammans med gamla vapendragare och känna att man bara kan vara. Lyssna på fin musik och plinka tillsammans på gitarr. Dricka finkaffe med long lost friends och promenera. O, du härliga tillvaro.

Anyhow, på lördag är det mitt favorit koncept; 'glitter, glamour och tävling'. Min vän Aja är med och har skrivit bidraget Smiling in love, så jag vet ju vad jag ska rösta på. Vet ni?

Har man inte läst Magnus Ugglas blogg tycker jag att man ska ta lite av sin dyrbara tid och göra det. Jag, personligen, gillar 'språkhumor'. Allt från dåliga översättningar till sjuka, språkliga, missförstånd kan få mig att vika mig dubbel av skratt. Ta här Ugglas exempel på vad man inte vill heta om man besöker USA:

1. Mr Kack

2. Mr Wanker
3. Fanny

4. Jerker
5. Whore Ass Engdahl

Jag var ute i skidbacken idag, vi var ojämnt antal åkare så jag hamnade själv i ankarliften. När jag lite snitsigt glider fram för att ta tag i ankarliften glider en annan person (läs medelålders man) upp bredvid mig. Å, nej tänkte jag, måste jag delta i någon slags kallpratskonversation nu? Jag hade inte behövt oroa mig. Under liftfärden utbyttes inte en enda stavelse mellan oss. När vi tre minuter senare nådde toppen hade fortfarande ingen sagt ett ljud. Någon av oss hade ju i alla fall kunnat köra standardkonverstationen: väder. I övrigt så är Sälen helt okej. Det är kanske inte det jag helst av allt vill göra, men tills något annat dyker upp är det här alldeles utmärkt.

Jag var till Stockholm helgen innan jul. Det var skönt att känna av lite storstadspuls. Det blir lite 'leva-i-en-bubbla' livet här uppe. Stockholm bjöd som vanligt på trevligt sällskap, show och galej enda fram på morgonkvisten.

Julen var mysig och firades med mina rara föräldrar som kommit upp för att göra mig sällskap. Det var fina julklappar, god mat (mamma lagar) och massa gulliga julhälsningar i mobilen.

God fortsättning.

Det blir aldrig som man tänkt sig - men vi hade iallafall tur med vädret. Den 10 november skulle innefatta random strosande i London, finmiddag a la en flaska vin och ett bejakande av den kulturellaådran genom ett musikalbesök. Vad anbelangar strosandet så fungerade det utmärkt, vi skred till och med bort till Harrod's för enbart ett toalettbesök, tog en latte med smak av juletid på Starbucks för att sedan fortsätta mot Nottinghill, Covent Garden och Camden. När vi väl tyckte att det var tid att dra oss in mot centrum igen för den där finmiddagen vi hade planerat, gjorde vi det stora misstaget att ta en av Londons välkända röda bussar. BIG misstake. 45 minuter efter att vi klivit på bussen hade vi fortfarande inte ens kommit halvvägs in till Piccadilly. Att sedan hitta The Cambridge Theatre, var ett projekt i sig. Till vår stora lycka såg vi tillslut den stora skylten med de röda blinkade bokstäverna som sa; C H I C A G O.

Nästa tanke var: middag. Vart kan man få mat och ett glas vin fortast möjligt? Punjabi. Ja, jag tror det var en indiskrestaurang. Servitören sa att vi skulle få maten på momangen, bara vi sa vad vi ville ha. Det där, sa vi och pekade på första bästa rätt på menyn. 2 minuter senare hade vi maten på bordet. Lamb in spicy sauce. Och spicy var bara förnamnet. Men vi hade ingen tid att förlora. In med det kryddiga lammet, ta en klunk vin, tugga, tugga, svälj. Med tårarna fortfarande rinnande i ögonen på grund av hettan i munnen, rusade vi till The Camebridge Theatre. Vi satte oss på våra platser, tog fram 50 pence och betalde för våra kikare, lutade oss tillbaka och...skrattade. Kryddstarkt lamm i ultrarapid och kikarteater till trots, så var det hela ändå rätt komiskt. It's London, baby, and all that jazz.

Dagarna går. Ofta sakta. Det som saknas är rutiner. Nu har det gått för länge för att det ska kännas som semester, men för kort för att man ska känna sig 'hemma'. De senaste dagarna har dock varit fyllda med ett evigt spring till myndigheter och banker, insurence number here, and bank account there. Viktigheter som ska ordnas. Inte mig emot, många bollar i luften är bra, så länge belöningen blir att det klaffar i slutänden. Och det gjorde det. Imorgon öppnas portarna hos Telegen för heltidsarbete som telesales executive/agent/opretaor. Whatever. I vilket fall som helst så tas jobbet emot med öppna armar. Både plånboken och själen tackar. Tristessen hade blivit lite väl påtaglig om även denna vecka inte erbjudit annat än planlöstspring på stan och diverse cafébesök. Så, från och med i morgon, börjar det 'riktiga' Brightonlivet. Detta firades med pompa och ståt idag med ett besök på Tesco. Veckohandling. Nu när vi blir två heltidsanställda, hårt arbetande kvinnor kommer vi inte ha tid att 'randomhandla' när andan faller på, utan nu är det serious buisness som gäller; en gång i veckan, and that's it.

Idag fick jag ett fint sms från min bästaste vän. Det är i sådana stunder man saknar hemma lite extra mycket. När man inser att människor saknar och tänker på en. Jag har många kära återseenden som väntar, men jag önskar ni var här ibland. Jag saknar min familj, mina vänner och min säng. Jag saknar kall höstluft som letar sig in under håret, höstluft som bara en eld, te och goda stockholmsskilldringar (läs Hjalmar Söderbergs Doktor Glas) kan stänga ute. Jag saknar välbekanta ansikten, högersvängar och rutiner. Jag saknar förhållanden utan konstlade ord, där idéer kommer av sig själv.

Ja, är det någonting som kommer ta livet av mig i detta land är det vänstertrafiken. Det finns ingen logik överhuvudtaget åt vilket håll bilarna får svänga, vilket håll man ska titta åt när man går över vägen eller vilka gator som är enkelriktade. Det har hänt mer än en gång att man illa kvickt fått hoppa tillbaka upp på trottoaren för att bilarna kommit från ett helt oväntat håll och vart nära att köra på en. Se upp!

Vi tågade in i ett långt led till tonerna av Paganini (?!) efter att Ross inlett hela ceremonin med att blåsa i någon form av kohorn. Det hela var rätt absurt men på något vis ändå rätt högtidligt. Efter diverse tal fick alla, på typiskt graduation vis, gå upp på scenen, iförd sin studentmössa, och motta sitt diplom till publikens applåder. Det var fint. Även fast jag varit medveten om att jag varit godkänd och därmed erhålligt mitt diplom enda sedan den 6 juli så var det här på något vis det sista avstampet som behövdes för att det hela skulle kännas helt avklarat.

Det tenderar oftast att bli aningen hysteriskt vid dessa typer av 'återträffar'. Man ska hinna hälsa på alla och ställa de där frågorna som; Vad gör du nu? Skulle du åka till USA? Vad ska du plugga till hösten? Har du flyttat till stad-X? Har du köpt villa, Volvo och vovve? Okej, den där sista frågan kanske inte var så vitt förekommande, men ni förstår upplägget. Samtidigt som alla dessa frågor ska ställas och lika väl besvaras ska man hinna äta tårta, underhålla släkten, ta kort, vara med på kort, osv. osv. Men det är väl så det ska vara? :) Kvällen avslutades med fest på IB vis och krogbesök med Baywatch theme. Det sista var helt utom vår vetskap, men det var ganska kul.